24 februari 2013
sometimes a smile is a sign of silent pain
Det finns fan mycket jag saknar. Mycket jag vill ha och
mycket jag vet att jag aldrig kommer att få.
Jag vet inte varför jag faller så jävla lätt. Men det gör jag.
Och det är lika tungt och tar lika sjukt varje gång.
Även om det bara är småsaker som man inte ens borde
bry sig om.
Tillika blir jag irriterad på mig själv. Ingen skillnad hur
ofta jag försöker intala mig själv att det inte spelar
någon roll slutar det ändå alltid med att jag bryr mig.
Jag bryr mig oftast alldeles för mycket och det slutar alltid
med att jag blir sårad eller på dåligt humör.
Varje gång jag bestämmer mig att inte ta åt mig slutar det
med att jag gör det i varje fall.
Varför?
Ska iväg och springa nu och rensa mitt huvud.
Overthinking killed my happiness.
Insecutities killed my selfesteem.
Lies killed my trust.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar